Allt gick väldigt långsamt och bedövningen tog mindre och mindre och nu var den där "åh så kul"-känslan ersatt med en gnagande känsla av hopplöshet. Det skulle aldrig ta slut. Jag skulle få ligga här dagarna i ända och tillslut skulle barnmorskorna ge upp och skicka hem mej. Jag försökte verkligen ta in att den här dagen inte skulle vara för evigt men just då kändes det verkligen som så.
Vid 18-tiden var jag öppen 8 cm och när jag äntligen var öppen 10 var klockan närmare 22 (då hade jag legat på förlossningen i över 12 h).
Med kroppen full av bolusdoser, värkstimulerande (SOM jag bönade och bad att få slippa. Utan resultat), sockerdropp och blodtryckssänkande så låg jag nu och vred,skrek och grät ut mina sista krafter. Jag hade aldrig någonsin väntat mej detta. Vaddå så länge man andades och slappnade av då skulle det ju gå av bara farten..? Så klart det skulle göra ont, men hur ont kan det göra liksom? Allt detta har jag fått äta upp för fy satan i helvete vad ont det gjorde!! Kan ju säga att ordet smärta numera har en helt ny innebörd för mej .
Men i alla fall, efter att vi väntat på krystvärkarna som aldrig kom så bestämdes det att jag skulle forcera fram dem. Då var klockan tolv ungefär.
Nu började matchen. Fram med handduken, sätt dej med dina fötter mot sköterskans, ta i änden av handduken och draaa! Jag drog, jag pressade (hakan mot bröstet: glöm inte hakan mot bröstet!), jag kämpade och bönade samtidigt om att få sluta. Jag ville inte mer, krafterna var slut jag ville bara sova. Men de gav sej inte utan fortsatte ropa (mera, hårdare, bravo!) och jag kände att nu dör jag säkert av ren utmattning.
Tillslut insåg barnmorskan att det var lönlöst, inget hände. Doktorn kallades in och det beslutades att man skulle använda sugklocka. När allt var klart och jag skulle krysta så kände jag plötsligt hur hela kroppen började pressa, jag fick krystvärkar! På tre krystningar och med hjälp av sugklockan så föddes äntligen mitt barn!
Helt slut och genomsvettig tittade jag först på bebisen och sen på Staffan. "En pojke", sa jag och lutade mej tillbaka.
Då var klockan 01:53.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar