Vår krassa verklighet

Nu ska jag berätta en sak för er. Något som jag är så upprörd över nu att jag inte kan koncentrera mej på mitt jobb.

Det började med att jag försov mej, vilket skulle visa sej var en himla tur för en viss person.

Till jobbet tar jag 76.an från Ropsten. Sätter mej och surfar lite på iPhonen och bussen går. När vi börjar närma oss min hållplats där jag ska gå av (åker bara några få stationer) så ser jag en man (runt 30 år) som hänger på sätena. Det är svårt att förklara men han ligger på sätena och tar spjärn med ena benet. I takt med att bussen rör sej så rör sej kroppen. Ser mej omkring och de andra i bussen, de är kanske ett 10-tal, har blicken riktade framåt, över och förbi mannen som ligger. Jag tycker det verkar olustigt att han kan ligga sådär utan att visa några tecken på liv, så strax innan jag ska gå av, så tänker jag resa mej och gå fram för att kolla läget. I samma veva faller den här mannen till golvet och slår i huvudet med en sådan duns att jag måste sätta mej ner och hålla för öronen och blunda (ja det är en riktigt dålig egenskap jag har men jag klarar inte av att se folk göra sej illa, framförallt inte när det hörs). En kille i 25-årsåldern (invandrare, ska förklara senare varför jag poängterar det) springer fram och ruskar om honom men utan resultat. Jag springer då med fram och ser att mannen är helt borta. Jag tar upp telefonen och ringer 112 och får prata med en sköterska. Medan jag lyssnar på uppmaningar och försöker få liv i mannen som ligger där på golvet, så sitter de andra passagerarna och gör, ja vad? INGENTING! Inte ett jävla dugg gör de. De tittar inte ens på mej, de sitter och blundar. Ja det är sant, de sitter och blundar medan jag själv (den andra killen, han invandraren, var tvungen att rusa till jobbet) står och försöker se till att han ligger i framstupa sidoläge genom att låta han luta mot mej (det är en stor man så jag klarar inte mer)!

Eftersom vi står vid en busshållsplats så kommer nästa buss efter ett tag och samtliga går av, förutom jag och en annan tjej, som visat sin oro genom att sitta och fråga hur han mår och hur det går, borta från sin plats. Det är ok, jag begär inte att alla ska fixa det här med att ingripa, vissa klarar det inte så är det, men BRY sej klarar ALLA. Men de här människorna bryr sej inte de går baara av och sneglar på vägen ut för att få se på mannen som ligger där.
Tillslut kommer ambulanspersonalen och tar över.

Ok så varför är jag så arg? Inte så svårt att lista ut va?

Varför hjälper ingen den här mannen? Varför bryr sej ingen? Är vi svenskar så jävla egocentriska och rädda att det får ta över allt? Jag skäms något så fruktansvärt ska ni veta, över att vara svensk just nu! För jag VET att det här inte är första gången något liknande händer. Varför tror ni vi har en Svenska Hjältar-gala för?? Jo för att i det här landet kan man inte göra något för någon annan utan att på något sätt få något igen, så då finns den här galan för att på något sätt skapa fler medmänniskor. Ja det är faktiskt så! Det är ju ingen tillfällighet att den andra som hjälpte till är invandrare heller. Önskar det fanns fler som han.
Ja nu skriver inte det här för att höja mej till någon sky, jag skiter fullständigt i det. Jag vill bara berätta hur jävla krasst det är. Ramlar du och gör dej illa, var beredd på att klara dej själv. Så vida du inte har en belöning att ge..